Tider skola komma

Tråkigt nog så försvinner Get Fuzzy från Larson! med det aktuella numret. För att få en egen tidning på ett mindre kompetent förlag än Schibstedt, Egmont-Kärnan. 6 nummer om året skall det visst bli. Men jag är rädd för en sak; Schibstedt förstår det här med att även vuxna människor kan tycka om att läsa serier. Så är inte fallet med Egmont-Kärnan, för de anser att det endast är barn som läser serietidningar. Sen när blev Herman Hedning en tidning/serie som riktar sig till barn, för att ta ett exempel. Trots det så riktar sig marknadsföringen till barn, trots att endast en serie i tidningen, faktiskt riktar sig till barn (här i den något vidare betydelsen att den möjligtvis kan förstås av barn). Bacon & Egg gör det inte, Lars & Maxim gör det inte, Illustrerad Djävulskap gör det inte, Avgrunden gör det definitivt inte och Ragnarök är det ganska tveksamt att riktar sig till barn. Om Herman Hedning själv gör det kan vara en öppen fråga.

Fast min största rädsla är väl egentligen inte att Get Fuzzy skall placeras med andra serier som har djur i huvudrollerna (som Hälge, usch tvi fy fan här har vi idétorka a’ al carte, eller något annat mög). Nej min fasa är att de inte väljer att nyttja den kompetente översättare som översatt serien för Larson!, utan i stället kör på den lallande fånen från punkt.se som översatte serien utan att förstå den. Att kalla Bucky Katt och Satchel Pooch för Sigge och Oskar är fan i mig våldtäkt av ursprungsmaterialet. Det är så att det är elementärt att den som skall översätta en serie faktiskt förstår den. Annars kan de ge fan i att översätta den, särskilt när det rör sig om en serie som Get Fuzzy där det ofta förekommer språklig vitsar och liknande. Hoppas verkligen att Egmont anlitar rätt översättare…

22-åriga Amanda har valt att bo ensam skriver DN på sin hemsida som exempel på att svenskarna är världens ensammaste folk. Är man misslyckad om man inte har jobb, familj och barn innan 22-års ålder nu - eller vad menar dom? Är det kanske att kvinnan skall stå vid spisen? Nästan lika bra som “Storcolombia existerade mellan 1919-1931″… Oj oj oj vilken katastrof det är att bo ensam vid 22 års ålder…

Missförstå mig rätt, jag vill egentligen använda Linux som mitt primära operativsystem. Men det finns en hake med detta. I den senaste versionen av Linux-kärnan (2.6) är stödet för kontrollerkortet som jag använder för mina SATA-diskar borta. Å maskinvaru-tillverkaren skyller på folket som administrerar arbetet med kärnan. Folket som administrerar arbetet med kärnan skyller i sin tur på att tillverkaren inte samarbetar. Å min sida vill jag dock bara säga; jag skiter i vems felet är - lägg ner stridsyxan och se till att det fungerar som det gjorde i 2.4-kärnan istället.

Vän av ordning undrar kanske hur detta kan vara ett problem. Så jag skall förklara det ifall någon undrade…

Året innan jag föddes (1976) så vann Halmstads BK allsvenskan i fotboll och Rutger Backe skyttekung. Efter denne man är jag döpt. Även om min far hela mitt liv har hävdat att det är efter min mormor (Ruth) (i vilket fall som helst så är jag glad över att jag inte döptes efter Lennart “Lie” Larsson). Av denna orsak valde jag, 18-19 års åldern att lägga till ett “h” i mitt namn för att understryka anknytningen till min mormor. Ruthger är alltså vad jag heter i folkbokföringen, och jag önskar att folk kunde respektera det, men chansen är förstås liten. Likadant som någon lustigkurre ändrade mitt namn till “Carl-Anton” i folkbokföringen när jag var liten. Vilket jag fick ändra tillbaka till hur det skulle vara egentligen också (Karl efter morfar och Anthon efter pappas granne när han var liten - observera, Karl med K, inte med C.). Definitivt inte Carl-Anton efter han på Vita Bergen (för att eliminera denna problematik fick det bli Anthon Ruthger Karl istället)… Fast kopplingen till mormor faller fortfarande eftersom Ruth är ett judiskt namn och Ruthger är ett tyskt. Men eftersom mormor stavade Ruth med h så tycker jag att det är lämpligare att ha ett h där i alla fall. För jag tror att jag hade gillat mina morföräldrar om jag bara fått träffa dem, vilket jag inte fick för att mamma blev mamma när hon var nästan 40 år fylld (å då var hennes föräldrar 49 respektive 38 när de fick henne)…

Såg första delen av dokumentär som heter “The Executioners”, där man avhandlar det upplyftande ämnet hängning. Den första delen var väl inte så jobbig direkt, men den avslutande delen illustrerar klart och tydligt relevansen av det citat som inleder min sidan om ämnet (se ovan under rubriken “dödsstraff”). Det kan också sägas att den illustrerade två olika typer av bödlar, den känslokalle tjänstemannen som inte lägger några värderingar i sitt yrke och den som ser sig som en hämnare för de döda.

Sista avsnittet handlar då om rättsprocesserna i Nürnberg efter andra världskriget och själva verkställandet av de utdömda dödsstraffen. Och om bödeln som hängde flera prominenta personer från det tredje riket, amerikanaren John C Woods (en armesergant och bödel, men ungefär 347 verkställda avrättningar). I dokumentären framhölls det att det förmodas att Woods medvetet valde fel längd på repet (något som en man med hans erfarenhet inte borde göra).

För den som inte är insatt i frågan så kan jag säga att de finns tre saker som man kan kontrollera med repets längd i förhållandet till kroppsvikten vid en avrättning. Tar man för kort rep, så utsätts den dömde för en långsam strypning, upp till en halvtimme. Tar man å andra sidan för långt rep så slutar det oftast med att skallen slits av. Väljer man rätt längd på repet i förhållande till kroppsvikten så resulterar dock detta i att ett utskott på atlas (andra halskotan) bryts och trycks in i ryggmärgen med omedelbar död som följd.

Woods valde då systematiskt att använda ett för kort rep, vilket resulterade i att bland annat Julius Streicher ströps på 12,5 minut och Wilhelm Keitel fick hänga i 24 minuter. De sägs även, i dokumentären, att Woods fick gå in med en klubba bakom skynket och slå ihjäl några för att hängningen misslyckats. Visst deras brott var ohyggliga, och det är inte något som jag bestrider. Men samtidigt talar vi om människor som valts ut för sitt symboliska värde, och kanske inte för att dem var de värsta förbrytarna. Samtidigt måste man också fundera över vinsten i ett förfarande där man blir den man bestraffar. Detta då det uppenbarligen inte var en fråga om okunskap. Är inte grunden för en eventuell rättvisa att den är blind, och att den ej lägger värderingar i sina förrättningar?

En person som jag i stort skulle vilja beskriva som ett “troll” och som får en kick utav att kalla alla som inte håller med honom för socialister eller något liknande, brukar alltid hänvisa till något som kallas för “Ockhams rakniv” så fort man kommer med en kommentar om dagens samhälle. I en väldigt förenklad form lyder denna att “den enklaste förklaringen också är den troligaste” och är en kvarleva från de antika filosoferna.

Ett problem som det lilla trollet bortser från är dock att han tillämpar denna princip på saker och ting som är väldigt komplicerade och beror på mängder av olika faktorer. Slutligen så innefattar dessa saker också verk av en större mängd människor som inte arbetar mot ett samlat mål. Han ställer sig heller aldrig frågan om ifall denna rakkniv verkligen är tillämpbar på komplexa skeenden, och ifall den verkligen är tillämpbar ifall man inte har tillgång till alla fakta.

Att i en värld som vår, där media mer och mer styrs av politiska, monetära och egendomsinriktade faktorer, nyttja denna princip för att filosofera kring komplexa samhällsskeenden är för mig som att blint följa en ideologi. Att automatiskt anta att bara för att man får informationen utan ansträngning så är denna riktig. Att ingen försöker lura en. Att förenkla komplexitet till banalitet. Att hylla likriktning framför framsteg. Att vara konformist, och anta att våra ledare alltid vill vårt bästa…

För mig känns det som om denna princip faktiskt inte är tillämpbar när det finns en troligare, om än krångligare förklaring på ett problem. Om bevisen pekar i en annan riktning än rakkniv vill visa. Att göra så i en tid där själva de fundament som vårat västerländska system sägs ha vilat på under längre ifrågasätts (exempelvis att tortyr skulle vara effektivt för att få fram bevis eller när dagspressen har förvandlats från granskande till dyrkande element), känns inte som något annat än försvar för konformismen, och då i förlängningen mycket av det negativa som tillskrivs bland annat socialismen.  Då som i opposition till de värderingar som en gång tillskrevs liberalismen…