Tider skola komma

Så var vi där. Matt Smith gör debut som Doktorn. Precis som David Tennant gjorde för fyra säsonger sedan. Är lite tråkigt dock att Smith inte riktigt vågar sätta sin särprägel på Doktorn från början, utan återvänder en del av Tennants material (Tennant återanvände i.o.f.s. en del av Tom Bakers material i början, men det var lite längre mellan dem två). Överlag skötte han sig snyggt. Även om de som är enorma fans av orginalserien förstås sörjer att de får sin klassiska Doctor Who i Sarah Jane Adventures istället. Undrar dock om Torchwood försvinner nu när Doctor Who är Doctor Who för vuxna? Den är aningen mer låst i sitt koncept…

Man kan säga lite mer om avsnittet som sådant (förutom att jag hoppas på en kvinnlig Doctor Who nästa gång). Överlag var det ett bra avsnitt som lever upp till den fina standard som serien har hållit sedan den började sändas igen 2005. Vackraste följeslagaren hittills men det är väl en fråga om tycke och smak. Som jag ovan konstaterade hade i.a.f. jag gärna sett ombytta roller för en gångs skull. Lite besvikelse känner jag också i och med att jag trodde att det skulle dra ut lite mer på tiden (handlingen i avsnittet). Fast å andra sidan är tiden ganska flexibel i en TARDIS.

För övrigt vill jag bara säga att Mads Eriksen har hoppat i galen tunna när han påstår att Doctor Who är en doktor som man bör undvika (för övrigt så är Doctor Who? frågan som är svaret på “I am the doctor!” och inte karaktären). Stjärnornas krig bör dock varje riktigt Science fiction älskare undvika. Rymdopera är inge bra. Hellre tomtar och troll i skogen än bland stjärnorna…

Sådana här dagar så kan man inte undvika att tänka på Cat Rapes Dogs gamla fina låt “Fuck Nature”. För visst kan det vara underhållande att trampa på ömma tår till och från. Särskilt när man vandrar vägen fram bland slagregnet av reklamskyltar. Fast de är å andra sidan väldigt lätta att strunta i då de aldrig riktar sig till mig. Faktum är att de inte verkar rikta sig till någon utan att det är så som Asta Kask (låten Demokrati) så riktigt påpekade en gång i tiden (även om jag vill byta ut ett det mot ett du i textraden);

Du får vara med och skapa vårt samhälle
Men hur det ska se ut det är vårt beslut

Du får vara med och skapa vårt samhälle
Men hur du ska se ut det är vårt beslut

Jag tycker nämligen att min version (längst ner) har lite bättre resonans i dagens samhälle. Fast å andra sidan är Cat Rapes Dogs rader inte helt fel från låten Aquarius.

Free at last to do what I’m pleased – in heaven there are no TV’s

Fast som den dåre på berget (Fool on the Hill/Beatles) jag är så känner jag inte något direkt behov att vara en del av det hela. Det som känns naturligt för mig är snarare att inte vara en del av det. Att man sedan kan känna att jag är tragisk på grund av det. Tja…

Kvällstidningarna var förresten igång igen. I samma mönster som de hållit på ända sedan Tore Hedin (i Sverige iaf). Hur många har hon dödat? Ja, det är ganska uppenbart. Två stycken (om man erkänner två varför inte resten?). Att sedan polisen gör en rutinkoll med anledning av modus operandi är en annan sak. Hoppas ni har fel denna gången också (som  ni alltid verkar ha…).

Människor i allmänhet verkar ha en förbluffande förmåga att glömma snabbt. Eller ens förstå “barnporr” betyder på nyspråk (utläses allt som vi inte gillar). Till och med utrikespolitiska kommentatorer uppvisar denna förmåga när det gäller termen “terrorism” (utläses återigen allt som vi inte gillar). Man blir direkt bedrövad när man läser på SVT Text att världsledarna (i det här fallet Putin (att kalla Rysslands president för president är… hum…) och Obama) har insett att terrorismen är det största hotet mot världen. Fortfarande utan någon har definierat exakt vad terrorism är utan bara använder det som en term för saker som vi inte gillar.

Tyvärr så lämnar Sverige i vanlig ordning ett bidrag till fånerierna (och SD vill att man skall vara stolt över att vara svensk… Jisses… Jag kan vara stolt över att jag är jag men stolt över en påhittad gemenskap… Snark…). Tyvärr är det så att vår “kära” EU-kommissionär Malmström vill blockera “barnporrsajter”. Trots att vi alla vet att det inte hjälper ett dugg med sådana dumheter. Trots att vi borde minnas att man vill blockera “The Pirate Bay” med hänvisning till att man “kunde hitta barnporr där”. Usch vad det är tråkigt när landet man råkar vara född i har tagit en så stark ställning mot den gamla hacker-parollen “Information wants to be free!“. För den som vill läsa mera kan man gör det här. Notera att längst ner i pingback att något spån har skrivit “Cecilia Malmström 4 president” och för en väldigt “lysande” argumentation om varför denna ryggkrökare är en hjältinna. OMFG om man säger så.

För övrigt anser jag att Sverige skall ta itu med sin egen historia innan vi tar itu med Turkiets historia. Även om det råkar vara sant att händelserna i Osmanska riket runt 1915 var ett folkmord. Det smakar alltid illa med skenhelighet från landet där jag fick, under min skolgång, Gustav Eriksson propaganda presenterad som historiska fakta.

Varje dag man känner sig bittert så är det bra att läsa Arne Anka, för då känner man sig aningen mindre bitter. Somliga dagar så känner de betraktelser som återges i denna serie som helt riktiga. I ett albumen hamnar Arne och Krille Krokodil i konflikt angående om man skall stå i kö till toaletten eller inte, och det är helt underbart.

Jag kommer förresten att sakna “Ford” (eller Deflocked) sedan Get Fuzzy tidningen gick i graven (skall sex nummer kallas att göra ett ärligt försök?). Larson! kommer jag inte sakna däremot då huvudserien oftare än ofta var väldigt obegriplig och synnerligen snobb-akademisk (dock kommer jag att sakna flera av bi-serierna men de får vi hoppas lever vidare i en annan tidning som utlovat). Det som är tråkigt för mig är förstås att tre av fyra tidningar som jag regelbundet köpte har gått i graven. Men det är som det är med det problemet; tråkigast är förstås Egmont ovilja att satsa på annat än säkra kort, vilket har lämnat oss utan några av de mest underhållande humor-serierna…

Avslutar med en citat från Eric Hoffer;

To become different from what we are, we must have some awareness of what we are.
Eric Hoffer (The True Beliver/Sektion 151/Sida 9)

Trevligt att se gamla hjältar prestera igen, och det nästan på samma nivå som de gjorde tidigare. Efter två tomma och bleka skivor och tio års paus så var det inte direkt väntat att så skulle ske. För tillfället tycker jag nog dessutom att Re Voltere är en trivsammare skiva än Gryningstid även om jag inte har samma nostalgiska förhållande till den. Men det kan nog kvitta eftersom min ungdoms hjältar (Dia Psalma) är tillbaka igen. Sepultura (utan bröderna Cavalveras är det inte rätt oavsett hur bra de spelar), Refused, Abhinanda, Doughnuts och Drift Apart lär jag nog aldrig se röken av igen. Fast minnet av att sitta på ett golv i Halmstad och prata politik mer herr Lyxzén är väl värt att vårda. Men det är underbart få höra en så stark skivprestation helt oväntat. Å att ha refrängen “Betong, betong, världens största skokartong” i huvudet.

Något som är fruktansvärt synd är att det inte blev något mer än miniskivan “In the Big Ending” av The Clan Destined. Särskilt eftersom det förmodligen är det den sista musiken som jag får höra från Martin Valkyrier sida (en återförening av Skyclad är inte särskilt sannolik om man säger så). Men eftersom han skriver roliga och finurliga texter så är det bara att hoppas att han gör allvar av sina författarplaner då det vore guld. Har haft ett gott öga till mannens texter ända sedan jag hörde frasen “I’m just thinking out loud… isn’t thinking allowed” (Thinking Allowed från Jonahs Ark (1993)) i mina tidiga tonår. Tills dess så far man nöja sig med att konstatera följande;

“With each of us a shining star,
then I teach I am because we are,
tribes uprised the blessed wind,
lives entwined by my Clan Destined”
(I am because we are!)

“Strange though it may seem I’ve seen an angel;
perfection in the frame of a girl.
To gaze into her eyes such a sweet way to die;
a beautiful start to the end of the world…”
(A Beautiful Start to the End of the World)

Ord som får en tidvis lämna den bittra träskpunkare situation som man har befunnit sig i när man lyssnat för mycket på Skitsystem, Totalt Jävla Mörker o.s.v. Band som i och för sig gör att man känner sig mindre ensam när mörkret faller på och alldeles för många har valt konformismen före självförverkligandet. Det är även inspirerande att höra när man pysslar med sitt lilla projekt a’ la Danny Wallace,  “How to Start Your Own Country“. Även om mitt projekt kanske är mer stötande för folk som tar den här världen på alldeles för stort allvar (men mer om det senare)…

Vad munter man blir av att läsa dagspressen; eller vad som en gång kallades för den fjärde statsmakten – men som definitivt slutat vara det vid det här laget. För att genom att kontrollera kontrollanterna så har man kommit runt en hörnpelare i det demokratiska samhället… Fast vi som var beroende av kontrollen har väl bara oss själva att skylla när vi sitter med dagspress som får Pravda och Folkets Dagblad att framstå som underverk av oberoende då de är slavar under reklamen. Eller under att slaviskt tvingas till att söka det som säljer lösnummer (o fan… ytterligare ett sexmord i de och de länet… medan politikerna/makthavarna kommer undan med vad som helst så länge det inte orsakar lösnummersförsäljning).

Inte för att verka okänslig eller så, men jag struntar faktiskt i om en 35-åring skjuter sin faster, sin syster osv. i USA. För det är något som bara berör de allra närmaste. Eller om den och den kvinnan har blivit mördad, vilket också bara är en sak för de allra närmast sörjande, hur tragiskt det än må vara. För nu är det trots allt så att när det gäller de flesta mord så begås dessa av anhöriga eller någon med anknytning till offret. Personer som mördar personer utan någon anledning (hur bisarr den än må vara) är väldigt sällsynta och har alltid varit det. För det mesta verkar det som om sådana historier ges uppmärksamhet av bara en orsak; att dölja vad som egentligen sker…

Fast det är klart att jag kanske inte skulle sitta och beklaga mig så mycket då jag faktiskt delar en del av den morbida fascinationen för kriminologi. Även om det bara är ett fåtal fall som är värda den uppmärksamhet som de får. Ibland kan man tycka att det är märkligt att Sverige får sin egen Henry Lee Lucas i Thomas Quick. För egentligen borde varningsflaggan varit uppe från dag ett då Quicks påstådda handlingar inte stämmer överens med det mönster som i stort sett alltid ses hos seriemördare (om man säger att det inte brukar handla om “all shapes and sizes” när det gäller seriemördare). Mig veterligt är det faktiskt bara Lucas och Quick som har erkänt att de har mördat i alla former och storlekar, å båda har i efterhand dragit tillbaka sina erkännanden. Därmed inte sagt att det i båda fallen är inte är fråga om farliga människor (Quick är i alla fall bevisat farlig och Lucas mördade sin moder). Vi har egentligen bara en person som är betrakta som en seriemördare (om än en misslyckad sådan) i Sverige och det är Lasermannen. Visst finns det misstankar om att även Hugo Färnström (gärningsman i mordet på Kerstin Blom och trolig gärningsman i fallet med Gerd Johansson) kunde ha passat in på profilen. Men det är allt. Faktum är att så kallade “spree killers” är den vanligast formen sensationsbrottslighet i Sverige. Å där har vi trots allt bara ett fåtal på de senaste 150 åren; Hagström 1886 (halshuggen 1887), Nordlund 1900 (halshuggen samma år), Von Sydow 1932, Hedin 1952, Flink 1993 och Zeathreus/Jara 1994. Men ändå går folk omkring och är rädda för den här typen av brottslighet. Visst, men tanke på hur människorna som ser andra människor som saker som gör saker handlar, så är lär det inte dröja allt för länge innan någon går “postal” på arbetsplats i landet. Men å andra sidan är det helt i tidens anda med nedskärningar, irrationaliseringar och marknadens magi. För alla människor har upplopp i sig om man pressar dem och pressar dem och pressar dem.

Men frågan är ändå varför mord tar upp så mycket plats i tidningarna när det ändå är en ganska sällsynt form av brottslighet. Inte är det för vårt bästa i alla fall. Vårt bästa är att sitta i våra ensamma hem och vara rädda hela tiden; i alla fall om  man skall tro dagspressen…

Rubriken är förresten i anknytning till ämnet, men på ett svårt sätt så det är väl lika bra att förklara. Eller inte ändå. Läs i alla fall texten till The Pogues And the band played Waltzing Matilda;

And the band played Waltzing Matilda
As they carried us down the gangway
But nobody cheered, they just stood and stared
Then turned all their faces away