Man kan säga lite mer om avsnittet som sådant (förutom att jag hoppas på en kvinnlig Doctor Who nästa gång). Överlag var det ett bra avsnitt som lever upp till den fina standard som serien har hållit sedan den började sändas igen 2005. Vackraste följeslagaren hittills men det är väl en fråga om tycke och smak. Som jag ovan konstaterade hade i.a.f. jag gärna sett ombytta roller för en gångs skull. Lite besvikelse känner jag också i och med att jag trodde att det skulle dra ut lite mer på tiden (handlingen i avsnittet). Fast å andra sidan är tiden ganska flexibel i en TARDIS.

För övrigt vill jag bara säga att Mads Eriksen har hoppat i galen tunna när han påstår att Doctor Who är en doktor som man bör undvika (för övrigt så är Doctor Who? frågan som är svaret på “I am the doctor!” och inte karaktären). Stjärnornas krig bör dock varje riktigt Science fiction älskare undvika. Rymdopera är inge bra. Hellre tomtar och troll i skogen än bland stjärnorna…

Nu är jag i och för sig inte den som är den. Jag kan tÃ¥la fantasier. Jag kan tÃ¥la orimliga historier. Om det finns en historia som hÃ¥ller i bakgrunden, vilket det tyvärr inte gör i 10 000 BC. Där finns bara ludd och teatralistiska berättarröster. Inga drömmar och bara dumheter. Som en betydligt sämre variant av Conan – Förgöraren.

The Simpsons har som vanligt inlett ganska svagt men brukar återhämta sig, så där kan man väl stå ut. My Name is Earl håller stilen, och Dexter är väldigt intressant. Tråkigt för mig är att jag bara har två SF-serier kvar nu; Stargate Atlantis och den efterlängtade comebacken för Sarah Jane Smith i The Sarah Jane Adventures (jag vet att det är ett barnprogram, men om det är det enda stället man skall få drömma på så får det vara så). För den som inte vet det är The Sarah Jane Adventures en ny tv-serie där huvudkaraktären är Tom Baker-erans Doctor Who följeslagare Sarah Jane Smith. Den nya serien är (om än en spin-off) den idéemässiga arvtagaren till den gamla Doctor Who. Doctor Who (2005) riktar sig som bekant till en något äldre publik (dock en publik som fortfarande vågar drömma). Stargate Atlantis är kanske ett specialfall för min del, då jag har en väldigt hög toleransnivå för den serien. Det verkar dock som om den har börjat leva ett eget liv och fått sitt eget lilla epicentrum i Rodney McKay. Faktum är att det alltid är kul när man gillar en personlighet som man kanske inte borde gilla. Elakingarna har också utvecklats och fått mer substans än tidigare vilket är ett måste. Överlag så måste man säga att det ser ganska bra ut.