Skall man skratta eller gråta?
Friday 3 April 2009 by ruthger
PÃ¥ sätt Ã¥ vis är det ett fasanfullt samhälle som vi lever i. Läser pÃ¥ SVT Text, som Ã¥tminstonde bitvis är nÃ¥gorlunda opartisk (vilket är svÃ¥rt att hitta idag dÃ¥ opartiska medier som inte ger ett helt oblygt stöd till landägarna är svÃ¥ra att hitta). Helt okritiskt tillÃ¥ter man stortjuven Henrik Pontén (kom ihÃ¥g hur mycket pengar som borde ha gÃ¥tt till Robert Johnssons dödsbo ifall upphovsrätten verkligen hade tillämpats) använda termen att nÃ¥gon stjäl filmer frÃ¥n hans arbetsgivare. Ã… ge intryck av denna människa driver en frÃ¥ga som är av nÃ¥gon form av allmännintresse…
För det första sÃ¥ är upphovsrätten som den fungerar idag en stöld frÃ¥n det allmänna kulturkapitalet. Bara tanken pÃ¥ att Micheal Jackson äger/ägde rätten till Beatles lÃ¥t “Revolution” fÃ¥r mig att brista ut i kroppsliga spasmer. Bara tanken pÃ¥ att ett system som tilllÃ¥ter ett dylikt förfarande är, “rättvist”, eller skyddar kulturkapitalet är totalt nonsens. Skall det vara upphovsrätt skall det vara upphovsrätt Ã¥ denna skall varken gÃ¥ att sälja eller byta bort.
Vi lever i ett tidevarv där mycket lite av kulturen som skapas är av bestÃ¥ende kvalitet; Ã¥ att i en sÃ¥dan värld kräva en förlängning av upphovsrätten frÃ¥n det redan fullständigt orimliga “70 Ã¥r efter skaparens död” är hysteriskt och pÃ¥ gränsen till sinnesjukt. ÄndÃ¥ framställs det av medierna som fullständigt rimliga krav. Samtidigt som man klappar händerna när apokalypsen fyra ryttare sänker den överhoppningsbara tiden i a-kassan till fem Ã¥r. Hysteriskt, vansinnigt och bisarrt är bara själva förordet till detta beteende. För visst… jag kan köpa argumentet att musiker och filmskapare skall kunna leva pÃ¥ sin arbete. Det är inget som jag vill ta ifrÃ¥n dem. Men jag vill definivt ta ifrÃ¥n dem rätten att deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn skall kunna leva pÃ¥ förfädernas arbete, dÃ¥ jag inte kan dra växlar pÃ¥ de verktyg min farfar gjorde hemma i smedjan eller de auktioner som min morfars far förättade pÃ¥ 1920-talet. Inte heller kan jag leva pÃ¥ all de pengar som mina föräldrar betalt in till samhället och aldrig fÃ¥tt ett öre tillbaka för (bÃ¥da med 7-Ã¥rig folkskola och med fast arbete mellan 14 och 65 Ã¥rs Ã¥lder; samhället har fÃ¥tt tillbaka mycket mer frÃ¥n dem än vad det investerat i dem). SÃ¥ varför skall artister och filmskapare som tillverkar hissmusik och narrspel som programmeras till att gilla via reklamen ha denna rättighet? För det är trots allt det som upphovsrättinsdustrin handlar om. Inte att skapa stor konst.