Tider skola komma

Var på Malmöfestivalen igår och såg tre band (Testament, Mayhem och Nifelheim) där ett av banden var det i särklass mest underhållande. Givetvis talar jag om Bröderna Hårdrocks skapelse Nifelheim. Bandet hade alla nödvändiga ingredienser i gammaldags black metal (skallighet, ruttenhet och fulhet) samt verkade vara bekväma i den situation som de ställts inför (en större publik än de förmodligen är vana vid).

När de gäller de övriga banden sÃ¥ kan jag säga följande; Testament var en pÃ¥minnelse om varför jag aldrig riktigt hade fallit för thrash metal. Inget fel i sig, men inte heller nÃ¥got som direkt tilltalade mig, och dessutom var deras material pÃ¥ tok för splittrat. I ena stunden wannabe dödsmetall för att i nästa stund sniffa i hu hu Helloween hemska produktion (om än med oändligt mycket bättre sÃ¥ng. Mellansnacket var ocksÃ¥ i det fÃ¥nigaste laget. Slutsatsen fÃ¥r väl bli att de inte var nÃ¥got som störde men inte heller nÃ¥got om skrämde (med undantag av power metal partierna).  Mayhem däremot var helt okej musikaliskt, men ack sÃ¥ tyngda av stundens allvar. PÃ¥ nÃ¥got sätt sÃ¥ kändes det som om deras status som stilbildande band lÃ¥g dom i fatet. Eller sÃ¥ hade de läst punkt.se (där de presenterades som skandalrockare) och ville hämnas. Det var dock trÃ¥kigt att Attilla var den ende som vÃ¥gade röra sig pÃ¥ scenen, och att PA’t inte riktigt hängde med i alla hans röstlägen. Ett klart minus för den fÃ¥niga t-shirten “20 years of Mayhem” fÃ¥r väl ocksÃ¥ inhöstas…