Tider skola komma

Varje dag man känner sig bittert så är det bra att läsa Arne Anka, för då känner man sig aningen mindre bitter. Somliga dagar så känner de betraktelser som återges i denna serie som helt riktiga. I ett albumen hamnar Arne och Krille Krokodil i konflikt angående om man skall stå i kö till toaletten eller inte, och det är helt underbart.

Jag kommer förresten att sakna “Ford” (eller Deflocked) sedan Get Fuzzy tidningen gick i graven (skall sex nummer kallas att göra ett ärligt försök?). Larson! kommer jag inte sakna däremot då huvudserien oftare än ofta var väldigt obegriplig och synnerligen snobb-akademisk (dock kommer jag att sakna flera av bi-serierna men de får vi hoppas lever vidare i en annan tidning som utlovat). Det som är tråkigt för mig är förstås att tre av fyra tidningar som jag regelbundet köpte har gått i graven. Men det är som det är med det problemet; tråkigast är förstås Egmont ovilja att satsa på annat än säkra kort, vilket har lämnat oss utan några av de mest underhållande humor-serierna…

Avslutar med en citat från Eric Hoffer;

To become different from what we are, we must have some awareness of what we are.
Eric Hoffer (The True Beliver/Sektion 151/Sida 9)

Trevligt att se gamla hjältar prestera igen, och det nästan på samma nivå som de gjorde tidigare. Efter två tomma och bleka skivor och tio års paus så var det inte direkt väntat att så skulle ske. För tillfället tycker jag nog dessutom att Re Voltere är en trivsammare skiva än Gryningstid även om jag inte har samma nostalgiska förhållande till den. Men det kan nog kvitta eftersom min ungdoms hjältar (Dia Psalma) är tillbaka igen. Sepultura (utan bröderna Cavalveras är det inte rätt oavsett hur bra de spelar), Refused, Abhinanda, Doughnuts och Drift Apart lär jag nog aldrig se röken av igen. Fast minnet av att sitta på ett golv i Halmstad och prata politik mer herr Lyxzén är väl värt att vårda. Men det är underbart få höra en så stark skivprestation helt oväntat. Å att ha refrängen “Betong, betong, världens största skokartong” i huvudet.

Något som är fruktansvärt synd är att det inte blev något mer än miniskivan “In the Big Ending” av The Clan Destined. Särskilt eftersom det förmodligen är det den sista musiken som jag får höra från Martin Valkyrier sida (en återförening av Skyclad är inte särskilt sannolik om man säger så). Men eftersom han skriver roliga och finurliga texter så är det bara att hoppas att han gör allvar av sina författarplaner då det vore guld. Har haft ett gott öga till mannens texter ända sedan jag hörde frasen “I’m just thinking out loud… isn’t thinking allowed” (Thinking Allowed från Jonahs Ark (1993)) i mina tidiga tonår. Tills dess så far man nöja sig med att konstatera följande;

“With each of us a shining star,
then I teach I am because we are,
tribes uprised the blessed wind,
lives entwined by my Clan Destined”
(I am because we are!)

“Strange though it may seem I’ve seen an angel;
perfection in the frame of a girl.
To gaze into her eyes such a sweet way to die;
a beautiful start to the end of the world…”
(A Beautiful Start to the End of the World)

Ord som får en tidvis lämna den bittra träskpunkare situation som man har befunnit sig i när man lyssnat för mycket på Skitsystem, Totalt Jävla Mörker o.s.v. Band som i och för sig gör att man känner sig mindre ensam när mörkret faller på och alldeles för många har valt konformismen före självförverkligandet. Det är även inspirerande att höra när man pysslar med sitt lilla projekt a’ la Danny Wallace,  “How to Start Your Own Country“. Även om mitt projekt kanske är mer stötande för folk som tar den här världen på alldeles för stort allvar (men mer om det senare)…

Vad munter man blir av att läsa dagspressen; eller vad som en gång kallades för den fjärde statsmakten – men som definitivt slutat vara det vid det här laget. För att genom att kontrollera kontrollanterna så har man kommit runt en hörnpelare i det demokratiska samhället… Fast vi som var beroende av kontrollen har väl bara oss själva att skylla när vi sitter med dagspress som får Pravda och Folkets Dagblad att framstå som underverk av oberoende då de är slavar under reklamen. Eller under att slaviskt tvingas till att söka det som säljer lösnummer (o fan… ytterligare ett sexmord i de och de länet… medan politikerna/makthavarna kommer undan med vad som helst så länge det inte orsakar lösnummersförsäljning).

Inte för att verka okänslig eller så, men jag struntar faktiskt i om en 35-åring skjuter sin faster, sin syster osv. i USA. För det är något som bara berör de allra närmaste. Eller om den och den kvinnan har blivit mördad, vilket också bara är en sak för de allra närmast sörjande, hur tragiskt det än må vara. För nu är det trots allt så att när det gäller de flesta mord så begås dessa av anhöriga eller någon med anknytning till offret. Personer som mördar personer utan någon anledning (hur bisarr den än må vara) är väldigt sällsynta och har alltid varit det. För det mesta verkar det som om sådana historier ges uppmärksamhet av bara en orsak; att dölja vad som egentligen sker…

Fast det är klart att jag kanske inte skulle sitta och beklaga mig så mycket då jag faktiskt delar en del av den morbida fascinationen för kriminologi. Även om det bara är ett fåtal fall som är värda den uppmärksamhet som de får. Ibland kan man tycka att det är märkligt att Sverige får sin egen Henry Lee Lucas i Thomas Quick. För egentligen borde varningsflaggan varit uppe från dag ett då Quicks påstådda handlingar inte stämmer överens med det mönster som i stort sett alltid ses hos seriemördare (om man säger att det inte brukar handla om “all shapes and sizes” när det gäller seriemördare). Mig veterligt är det faktiskt bara Lucas och Quick som har erkänt att de har mördat i alla former och storlekar, å båda har i efterhand dragit tillbaka sina erkännanden. Därmed inte sagt att det i båda fallen är inte är fråga om farliga människor (Quick är i alla fall bevisat farlig och Lucas mördade sin moder). Vi har egentligen bara en person som är betrakta som en seriemördare (om än en misslyckad sådan) i Sverige och det är Lasermannen. Visst finns det misstankar om att även Hugo Färnström (gärningsman i mordet på Kerstin Blom och trolig gärningsman i fallet med Gerd Johansson) kunde ha passat in på profilen. Men det är allt. Faktum är att så kallade “spree killers” är den vanligast formen sensationsbrottslighet i Sverige. Å där har vi trots allt bara ett fåtal på de senaste 150 åren; Hagström 1886 (halshuggen 1887), Nordlund 1900 (halshuggen samma år), Von Sydow 1932, Hedin 1952, Flink 1993 och Zeathreus/Jara 1994. Men ändå går folk omkring och är rädda för den här typen av brottslighet. Visst, men tanke på hur människorna som ser andra människor som saker som gör saker handlar, så är lär det inte dröja allt för länge innan någon går “postal” på arbetsplats i landet. Men å andra sidan är det helt i tidens anda med nedskärningar, irrationaliseringar och marknadens magi. För alla människor har upplopp i sig om man pressar dem och pressar dem och pressar dem.

Men frågan är ändå varför mord tar upp så mycket plats i tidningarna när det ändå är en ganska sällsynt form av brottslighet. Inte är det för vårt bästa i alla fall. Vårt bästa är att sitta i våra ensamma hem och vara rädda hela tiden; i alla fall om  man skall tro dagspressen…

Rubriken är förresten i anknytning till ämnet, men på ett svårt sätt så det är väl lika bra att förklara. Eller inte ändå. Läs i alla fall texten till The Pogues And the band played Waltzing Matilda;

And the band played Waltzing Matilda
As they carried us down the gangway
But nobody cheered, they just stood and stared
Then turned all their faces away

Uppväxt i obygden som man är, känner man att världen är svår att krympa till den lägenhet man numera befinner sig i. Vad är det egentligen som gör att människor trivs med att leva i så här liten värld? För när jag var liten så var världen så stor; för mina tankar och minnen så fanns det så mycket plats. Nu är det tyvärr inte så längre utan man är inramad i en värld som känns som ett fängelse för själen. Eller för att uttrycka det mer filosofiskt;

To the philosopher, the body is “a disturbing element”, hindering the soul from the acquisition of knowledge… …what is purification but…the release of the soul from the chains of the body?
(Socrates of Plato – Phaedo)

Inte för att jag är ett större fan av Platon och dennes idealism (nästan lika illa som Paulus och dennes patriarkala strukturer). Men det citat som är utskrivet ovan är väldigt beskrivande för vad man känner i sin nuvarande levnadssituation. En förlamning med grund i ens fysiska kropps existens och den homosociala utvecklingen i samhället. Eller som Born Against så fint uttrycker det i låttiteln “The nail that sticks up gets hammered down” (Rebel Sound of Shit and Failure 1994). Eller som både bittert och giftigt nog konstateras i Arne Anka (i albumet “Ner med Monarkin“); att det inte är den äldre generationen som står i vägen för den yngre generationen utan tvärtom. För om vi hade lärt oss något av historien, hade vi då hamnat i den äckliga gegga av gangster- och kvartalskapitalism med ett par skedar feodalism (och några kryddmått DDR) som av någon outgrundlig anledning kallas för nyliberalism? För nog fick vi lära oss att det inte fungerar redan 1929. Eller tidigare än så…

Political Freedom without economic equality is a pretense, a fraud, a lie; and the workers want no lying. (Mikhail Bakunin)

Nog finns det fler alternativ än de som har prövats om och om och om igen, men eftersom dessa alternativ gör olika individers begär efter makt svåra att genomföra. Maoismen, stalinismen, leninismen och alla varianter som påstår sig stå för olika saker är endast ett offentliggörande av ledarens behov av makt. Och för vår förmåga att bli “brända av solen” (den ryska filmen “Brända av Solen” samt “The Last King of Scotland” illustrerar fint vad jag menar). För precis som det verkar finnas en kula för varje symbol av värde (Gandhi, Martin Luther King mfl.) så verkar det inte finnas nog med kulor för att stoppa de självutnämnda ledarnas segertåg. Ingen lögn verkar för stor eller för liten för att rädda dessa män (de självutnämnda ledarna) från att nyttja andra som boskap.

Oh yea, back again. Hope you’ve enjoyed our little excursions. Tipping, toeing thru the mind of a muthafucka that need’s a little fuck’n stomping on. Yea, but don’t take it wrong, see we ain’t trying to tell you how to think, we’re just trying to get you to think. And we ain’t trying to control nobody, we want the people (individually speaking) to be in control, to know who they are and what they want to be.
Yea, and question authority, what the fuck but not for sake of argument, but because you took the time to analyze it and you found a better fuck’n way, not just a fuck’n excuse to complain. And beware of people who try to use you as statistic to back their claims of power, that use you simply as a vehicle to get themselves where they want to, with no reference to your best interest except for their disclaimer that their best interest is your best interest.
And remember… cool is only 3 letters away from fool!
(Benediction/Suicidal for Life av Suicidal Tendencies. Mike Muir)

Tja… Slut här… Gott nytt år och allting annat så där… Ibland måste man skriva av sig oavsett konsekvenserna.

…visar sin identitet genom följande citat från SVT Text…

SN:s chefekonom Stefan Fölster oroas av den växande ungdomsarbetslösheten: -Många räknas inte som arbetslösa för att de inte aktivt söker arbete. Och det är den gruppen som kommer att få problem senare i livet, säger han.

Ekonomer verkar ha väldigt lätt för att lösa alla problem utom sina egna om man säger så. Att man sedan ser upp till de som orsakat problemen för att lösa problemen är en helt annan sak. Undrar när de höga herrarna skall inse att människor i allmänhet varken orkar med att vara duracellkaniner eller saker som gör saker?

…men fick inget svar. Kanske är det för att jag bor i Skåne och inte i Ekerö, men…

Annonsen var lite konstigt formulerad med rubriken “Är du teknikfantast?“. Vad roligt då; det låter som om Teknikmagasinet eller Kjell & Co söker ny personal, inte som en stat som är livrädd för sina egna medborgare letar nya övervakare. För oj vad terrorism är vanligt i det här landet… De grupper som har störst ambitioner på det området brukar aldrig lyckas åstadkomma något. Även om VAM:s klistermärke “Lasermannen – ljuspunkt i mörkret” är roligt på ett bisarrt vis. Men faktum är att frånsett enskilda politiskt motiverade mord och attentat som inte skett i en omfattning eller skala för att kallas terrorism (Lasermannen passar för övrigt ganska perfekt in i profilen för en seriemördare, den missionerade typen), så är det senaste dådet jag kommer på RAF:s attack på den Västtyska ambassaden 1975. Å ambassader ligger på moderlandets territorium så rent tekniskt skedde det attentatet i Tyskland. Eller före det attentatet mot Norrskensflammans redaktion. Eller om man skall gå riktigt långt tillbaka; Amaltheadådet. Ja, vilka problem vi har med terrorister i det här landet… Antingen beror det på att FRA och deras gelikar redan har tillräckligt med medel för att stoppa sådant eller så är det helt enkelt så att vi inte är särskilt hårt drabbade. Men vad vet jag egentligen…

Över till något helt annat för övrigt (mina karaktärer i WoW som jag listar bara för att jag känner för det). Totalt en 70 dagars speltid över två år, utan att bli någe bra på det. Vilket vilt liv man lever…

Vitekvist

Grünewald

Svartur

Svårmod